rusande hormoner och diabetes

[kickioliveskog]

Jag är sååå ledsen, hur jag än gör så vill Hanna 10 år INTE sköta sin diabetes.
Hon är bara sur hela tiden, argumnterar lågt om precis ALLT.
Om vi ber henne om något så hör hon inte, vanliga saker som Bl innan maten, "glömmer " hon,
Doktor Snellman satte ögonen ihenne och pratade juice, spelar ingen roll, det han hon "glömt".
Önskar hon kunde explodera och få ur alla känslor, en del av mig vill bara låta henne vara, men jag kan inte släppa taget, hon struntar ju så uppenbart i hela diabetes grejen, Jag tror det skulle bli bättre om vi kunde släppa taget, men med ett Hbac1 på 7 kan vi inte det.
Jag är så himla ledsen och orolig hela tiden, emellanåt riktigt arg på henne.
Hon har haft diabetes i 3½ år. hon både vet och kan det mesta men hon struntar idet.
Känner mig så maktlös och oduglig, vill inte mer, orkar inte mer, jag är en dålig mamma, phu, förlåt, men jag måste ventilera någonstans.

[Tuffsan]

Hej Kicki!

vad tråkigt att höra att det inte går någe bra för er. Det låter som om både dotter och föräldrar är i en jobbig situation.

Det råd jag kan ge är att försöka prata med din dotter i lugn och ro och visa en respekt för hur hon känner och tillåta det. Försök att ta det i samband då hon är på bra humör och behåll lugnet. Ge ett förslag på att lägga upp en plan ni kan följa för att bättre komma överens och slippa allt tjat och bråk. Utforma denna plan tillsammans, möts på halva vägen. Uppenbarligen har din dotter det mycket jobbigt just nu och det är viktigt att försöka som förälder att sätta sig in i hennes situation. Om ni har väldigt svårt att komma överens så kanske det kan vara en idé att ta hjälp av någon utomstående, kuratorn eller barnpsykologen på barnkliniken.

I planen kan det vara bra att komma överens om rutiner hemma och i skolan. Är det svårt och jobbigt att komma ihåg att kontrollera blodsockret, avlasta ett tag och hör om det känns ok att ni tar det ansvaret hemma under en period och se till att det finns någon lärare som på ett fint sätt stöttar i skolan och visar en delaktighet.

I 10-års ålder befinner sig barnet som du säkert redan vet i förpuberteten men är fortfarande mer barn än tonåring och behöver mycket hjälp och stöd ifrån mamma och pappa. De är så medvetna om sig själva, jämför sig med andra och funderar på vem är jag. Det är otroligt viktigt att vara som alla andra, i hennes fall nu kanske alla andra "friska". Med en sjukdom som diabetes så är det nog inte så lätt att befinna sig i den situationen. Det är tråkigt att höra att hba1c ligger lite högt men som vår läkare sa - det kommer perioder i livet då man får acceptera att det är så och försöka så gott man kan.

Hur är det i skolan? Vad säger kompisar, får hon det stöd och har hon den förståelsen som behövs från lärare m.fl.?

Den här åldern är den typiska glömma bort åldern och jag orkar inte och därför viktigt med mycket stöd. När det kommer jobbiga situationer så är det vår uppgift som föräldrar att avlasta och underlätta.

Behöver du någon att prata med så vet du att vi finns och var du kan hitta oss.

Kram Tove

[kickioliveskog]

Tack Tove!
Vi går hos kurator via diabetesmottagningen, skulle vilja ha en i skolan också. men som vi alla vet är ju inte skolan prioritet just nu. Hon har det kämpigt i skolan med, men jag har i dagarna pratat med "fröken" om situationen och hon hjälper så gott hon kan, vissa dagar är ju allt bättre andra rena katastrofen. Kanske skall be om tätare tider på sjukhuset hos "marie" men det blir så mycket borta tid från lektioner som hon lika desperat behöver. Hmmm, men vi är på gång, mer eller mindre, som sagt, vissa dagar är värre än andra så hopp finns det. Tack för stödet, kommer nog att "galla " ur mig här fler gånger.
Kicki mamma till hanna pumpbehandlad sen dec-09 debuterade aug -06

[Tuffsan]

Hej

Fy så jobbigt för er stackars, Låter som en resurs/assistent skulle vara på sin plats i skolan. Be att få komma efter skoltid på em så missar hon inte så mycket, det borde de kunna fixa till.

Det är bara att vräka ur sig, det är det forumet är till för.


Kram

[Irla]

Be nån av våra faddrar om råd.
De har ju också genomgått det Hanna genomgår just nu.

Kram Irene

[Mia]

Hoppas att saker & ting är bättre nu - då jag såg att det var ett tag sen Ditt inlägg.
Mitt råd till Dig är att backa. Kan låta både dumt & farligt - men det är det bästa.
Din stackars tjej känner sig nog så upptryckt i ett hörn av alla vuxna som jagar på henne om allt farligt som kan hända....
Visst, det blir konsekvenser - men det kanske måste till för att hon ska se att Ni menar väl. 112 är aldrig längre bort än ett samtal.
Det är klart att man inte vill bidra till att se sitt barn sjukt - men av egen erfarenhet (med annan sjukdom) i den åldern så var jag precis som din lilla tjej.
Inget nådde mig. När det blev så allvarligt att jag blev rädd - släppte jag garden och lät folk hjälpa mig. Inlagd blev det lättare att ta emot hjälp för det var en neutral miljö, och byråkratiskt fick vi loss rätt resurser som hjälpte och till slut gjorde man allt för att få komma hem.
Ni har säkert en tuff tid framför Er - men det blir bättre jag lovar!!!!
Ska tänka på Er <3