|
Undersökning med lärare som har barn med diabetes i klassenJag har frågat några lärare från 2 olika skolor i Eskilstuna om hur de kände sig med att ha ett diabetesbarn i sin klass.
Skola 1: är en skola med verksamhet från förskoleklass upp till och med årskurs 9 . Antalet elever är cirka 650 stycken och cirka 70 anställda fördelade på lärare, förskollärare, barnskötare, fritidspedagoger, fritidsledare, skolledare, kansli, elevassistenter och skolmåltidspersonal.
Skola 2: är en grundskola med förskoleklass till årskurs 4 med cirk a 260 elever i 10 klasser. På skolan arbetar 32 anställda, varav 25 pedagoger.
1. Hur kändes det när ni fick höra att ni skulle få en diabetiker i klassen?
Skola 1: - Jag måste få erkänna att första tanken var att jag är ingen sjuksköterska, spruträdd, hur ska jag kunna sticka barnet, orolig, hur ska det gå. Okunskap om sjukdomen och om egenvård men nu efter en termin känns allt säkrare varefter man lär sig att läsa av barnet berättar de 3 lärarna.
Skola 2: - Nu har de 2 barnen jag haft i mina klasser under några år varit väldigt duktiga själva med att ta sprutor och blodsocker så jag var inte så orolig utan tänkte att får jag bara information så ordnar sig allt.
2. Hur mycket stöd har ni fått av ledningen?
Skola 1: Vi har en studierektor som har varit med på alla möten som har med eleven ifråga att göra precis som med andra barn som behöver stöd. Hon har varit med när diabetessköterskan informerade, uppföljningsmöten mm.
Skola 2: inget stöd utan man får klara sig ensam.
3. Hur stort krav kan ni ställa av ledningen?
Skola 1: Man kan alltid ställa krav och i dagsläget har de lyssnat på oss och vi får behålla personalstyrkan på 3 lärare fast det ska sparas i skolan. Vi efterlyser nu rutiner för egenvård av medicinska behov för barnen. Vi har lagt fram frågan hos skolhälsovården och ledningsgruppen.
Skola 2: Vi kan ställa höga krav på ledningen men får alltid samma svar. Vi måste omfördela befintliga resurser, det vill säga ta personal från någon annan barngrupp som också har stora behov.
4. Vad tyckte ni om informationen ni fick från föräldrar/diabetesmottagning? Hela arbetslaget eller den närmaste personalen som arbetar med diabetesbarnet?
Skola 1: Den närmaste personalgruppen fick information. Vi tyckte att vi fick bra information av diabetessköterskan men vi saknar uppföljningsmöten från diabetesmottagningen samt att det hade varit bra med möte av resursen som hade hand om eleven på förskolan. Hon hade kunna ha varit med första tiden på skolan tycker vi. Nu har ett annat arbetslag fått en diabetiker och där fick hela arbetslaget samma information från diabetesmottagningen samtidigt medan vi har lärt upp de andra i vårt arbetslag. Den information vi fått av föräldern har varit bra men det är svårt att läsa in broschyrer och dyl.
Skola 2: De närmaste fick info och jag tyckte det var bra, tills jag insåg vad jag inte hade fått lära mig och som kanske är det viktigaste. Nämligen att om man har lågt blodsocker innan lunch och tar insulinet före maten, så kan det vara livsfarligt. Blodsockret kan sjunka så snabbt att barnet inte hinner tala om det. Då måste man veta vad som kan var tecken på detta, t.ex. att barnet svara förvirrat eller säger att han/hon inte minns. Man ser inte alltid på barnet att det är en känning som denne har. Bra information, men har nu upptäckt att viktig information inte har getts.
5. Hur skulle det kännas om ni skulle vara ensam lärare i klassen?
Skola 1: Det skulle vara omöjligt utbrister de 3 lärarna. Vi tycker det är tryggt att ha någon att bolla tankar med och fråga hur gör vi nu? Man slipper oron hela tiden eftersom man vet att någon mer finns där.
Skola 2: Jag är ensam för det mesta eftersom vi har stor klass och har grupptimmar. Ändå är vi 15 elever på halvklasstimmarna och i ettan känns det som en hel klass, eftersom alla behöver så mycket hjälp. Man måste i akutsituationer prioritera och det förstår barnen direkt om jag måste ta hand om ett enskilt barn.Vid ett tillfälle fick jag lämna gruppen i 30 minuter för att ta hand om en diabetiker i korridoren utanför klassrummet. Vid sådana situationer förstår barnen allvaret och de sköter sig.
6. Skulle det hjälpa med något färdigt utbildningspaket eller information om diabetes typ -1 innan barnet kommer?
Skola 1: Det är aldrig fel med mycket underlag och info men det kan vara svårt att läsa sig till kunskapen utan att det av erfarenhet och sina misstag man lär sig.
Skola 2: Ja, vi måste se över vilka rutiner alla parter ska ha och skriva enkla akutplaner som ska finnas lättillgängliga även för vikarier. Det händer ganska ofta att ordinarie personal inte är i klassrummet.
7. Skulle ni vilja ha mer utbildning från diabetesmottagningen?
Skola 1: Mer uppföljning av diabetessköterskemottagningen och en överlämning från förskola/skola vore bra att den personalen kanske följer med en period.
Skola 2: Ja
8. Har ni några tips till föräldrarna som kan förbättra egenvården av diabetesbarnet?
Skola 1: Hålla ömsesidig kommunikationen och informera mer om hemsituationer, svara på alla telefonsamtal innan alla känner sig säkra.
Skola 2: Att se till att det alltid finns druvsocker lite överallt, gymnastiken, matsalen, fritids mm. Ha en reserv blodsockermätare, batterier mm
9. Tycker ni det är problem med kosten? Att bedöma insulinmängd mm. Vanligt vid pumpbehandling?
Skola 1: Vi känner att det inte är något problem med maten, han äter bra och frågar oftast om han kan äta detta eller ej. Eleven är duktigare på att veta detta än vi.
Skola 2: Eleven har pumpbehandling och jag behöver bara påminna ibland om att han ska ta sin dos. Allt fungerar utan problem.
Intervju och artikel av Iréne Lammela
Read 0 Comments... >> |
