| Två coola sportkillar med diabetes |
 |
 |
 |
| Skrivet av Tove Sundberg |
| 2009-02-28 kl. 23:50 |
|
Jag sitter i fiket i ishallen i Falun tillsammans med Anette Berglund och Åse Jörgensen som är två föräldrar som har något gemensamt. De har en nämligen en varsin hockeykille med diabetes. Gustav debuterade i diabetes för fem år sedan då han var 7 år gammal. Hur det upptäcktes det var på grund av att han började dricka kopiösa mängder vatten som förstås fick Åse att reagera. Hon kommer ihåg att hon sa till honom ” men vad du dricker mycket”. Gustav hade blivit sur och gått och låst in sig på toaletten där vattenkranen hördes. Han kom sedan ut alldeles blöt runt munnen och hade hängt under kranen för att desperat få i sig vätska. Eftersom detta bara på gick på förmiddagarna och inte på eftermiddagarna så slog Åse bort tanken om diabetes. Men sedan började Gustav gå på toaletten på nätterna vilket han aldrig hade gjort tidigare. Åse märkte att Gustav var väldigt trött och han somnade en kväll i hennes knä. Åse känner hur det blir blött och det bara rinner kiss ur honom i soffan. Eftersom misstankarna fanns där så hade Åse tagit med urinstickor hem från jobbet och frågade om hon inte fick kolla en sticka på Gustav på kvällen, men det gick inte för sig. Här skulle det inte stickas något. Åse tog en sticka och lade mot kisset i soffan och stickan blev genast brun. Hon berättar att hon sedan gick ut i köket och hängde över diskbänken, fick panik och tänkte nu svimmar jag. Det blev bara för mycket. Hon hade precis gått igenom en skilsmässa och var på väg att komma på fötter igen då nästa smäll kom. Hennes äldsta son kom och klappade henne på axeln och sa, kom igen morsan det här fixar du. Hon ringde till sjukhuset och de sa åt henne att packa en väska och genast komma till akuten där det sedan konstaterades att Gustav hade fått diabetes. För ungefär 1,5 år sedan drabbades också Viktor. Det var under lite speciella omständigheter Viktors diabetes upptäcktes berättar Anette. De befann sig i London hela familjen tillsammans med svärföräldrarna. Någon timme innan flyget skulle lyfta hem, fick Anette ett sms där det står åk hem!. På något vis hade alla kommit ifrån varandra och ingen kunde hitta någon och alla mobiler var strömlösa. Anette stod där ensam på flygplatsen i London med Viktors lillebror med alla pass och annat. Hon lyckades lämna in passen någonstans på flygplatsen så att de övriga skulle kunna ta sig hem sedan. Anette hade ingen aning om vad som hade hänt och hade inget annat val än att göra som sms:et meddelade, som var att åka hem. Viktor hade svimmat och blivit jätte dålig. Ola ,Viktors pappa hade fått lov att kasta sig iväg i en taxi med Viktor för att åka till närmsta sjukhus i London. Där konstaterades det ganska snabbt att Viktor hade fått diabetes. Fortfarande helt ovetande kom Anette hem till Sverige och inte förrän två dagar senare fick hon reda på vad som hade hänt, att Viktor insjuknat i diabetes. Där var hon hemma i Falun själv medan Viktor låg på sjukhus i London och mådde jätte dåligt. När jag ställer frågan hur det kändes när deras barn hade fått diabetes, vad deras första tanke var svarade Anette att hon inte hade någon möjlighet att reflektera över vad som hade hänt. Hon hade helt enkelt inte tid att känna efter. Istället blev hon tvungen att fokusera på allt det praktiska som att boka nytt hotellrum, nya biljetter till London o.s.v. Viktor var inlagd på sjukhuset i London under fyra dygn och Ola fick en akut upplärning om hur han skulle hantera allt för att de skulle kunna ta sig hem till Sverige. Det gick bra trots den kaotiska situation som uppstått och de kom hem. Väl hemma var de så trötta och utmattade att de inte orkade ta sig till Falulasarett för fortsatt vård utan väntade tills helgen var över. Viktor vägrade att åka till sjukhus igen. Men på måndagen åkte de in, men helt i onödan tycker Anette. Det fanns inte så mycket för personalen där att hjälpa till med, då hela diabetesteamet befann sig på kurs. De beslöt sig för att åka hem igen och försöka lära sig själva och hade telefonkontakt med Åse. En vecka efter insjuknandet drabbas också Viktor av magsjuka så de fick lära sig mycket på snabb tid. När jag frågar vad de har för råd att ge till nydebuterade får jag svaret att acceptera sjukdomen. Acceptera att nu är det såhär och det måste vi fixa. För barnens skull och för ens egen skull, fortsätt leva. Återgår till vardagen och det liv ni levde innan och låt diabetes bli en del av den. Även om det är tufft och en storg sorg så har man ändå inget val.
Gustav och Viktor är två killar vars stora passion är Hockey och Fotboll. Redan en vecka efter att Viktor insjuknat stod han på fotbollsplanen hemma i Slätta och skulle spela säsongens första fotbollscup. Det första Viktor sa när han fick reda på att han hade fått diabetes var att han skulle bli tvungen att sluta med fotboll och Hockey. Men då blev han påmind om kompisen Gustav som har diabetes och då var det lugnt. I den stunden accepterade Viktor sin sjukdom. Både Åse och Anette instämmer om att sporten har varit pojkarnas räddning till att kunna hantera och acceptera sin sjukdom så pass bra som de gör. Det ger dem något annat att fokusera på. Att hålla på med någon sport eller annan aktivitet tror båda är ett måste när man har diabetes för att inte fokusera så mycket på själva sjukdomen. Speciellt när de blir lite större och speciellt för tonåringar. Visst är det jobbigt för en som förälder med all planering i minsta detalj, men det får man som förälder ta för att barnen ska må bra. Vill du veta mer om fysisk träning och diabetes! |
| Senast uppdaterad 2009-03-05 kl. 15:03 |
Comments